Helbibel - tisdag 7/4
5 Mos 31:1-32:27, Ps 78:32-55, Ords 12:21-23, Luk 12:8-34
5 Mos 31:1-32:27
Moses avsked (kap 31-34)Josua tar över
1Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel. 2Han sa till dem:
Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren (Jahveh) har sagt till mig: "Du ska inte korsa denna Jordan." [4 Mos 20:12]7Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
3Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahveh) har talat [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18-22; Jos 1]. 4Herren (Jahveh) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21-35]. 5Herren (Jahveh) ska ge (överlämna) dem i er hand, och ni ska göra med dem enligt de befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag har befallt (hebr. tsavah) er.
6[Mose uppmanar nu folket:]
Var starka (fasta, säkra, tappra)
och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)!
Var inte rädda [det hebreiska ordet jare kan även användas om att frukta Herren, dvs. att vörda och respektera honom]
eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender],
för Herren (Jahveh), din Gud (Elohim),
går själv (han är den som går) med dig [Israel].
Han ska inte lämna dig (svika dig; låta dig sjunka)
eller överge (lämna; släppa taget om) dig [Heb 13:5].
"Var stark (fast, säker, tapper)
och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahveh) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: 'sjuat sig själv', dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det). 8Herren (Jahveh) går själv (han är den som går) framför dig
– han ska vara med dig.
Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)
eller överge (lämna, släppa taget om) dig.
Var inte rädd (frukta inte)
eller förfärad (bestört, modfälld, nedslagen)."
[Herren upprepar senare dessa ord till Josua, se Jos 1:5, 9.]
Läsning av Torah
9Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel. 10Mose befallde dem och sa:
"I slutet av vart sjunde år [på hösten], på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita) [då odlingsmark ligger i träda och skulder avskrivs, se 5 Mos 15], under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33-36], 11när hela Israel kommer för att samlas inför Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), på den plats som han ska utvälja – då ska ni läsa denna undervisning (instruktion, Torah) inför hela Israel i deras öron (så att de hör undervisningen).
12Samla folket, män, kvinnor och de små barnen, och dina främlingar som finns inom dina portar, så att de kan höra och så att de kan lära sig och frukta (vörda) Herren er Gud (Jahveh Elohim), och göra (verkställa) alla de ord som finns i denna undervisning (instruktion, Torah). 13Detta så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren er Gud (Jahveh Elohim) [Ords 1:7]. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över [floden] Jordan, för att ta det i besittning."
Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10-11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda.
Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jóvel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8-34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1-2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16-22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.
Herren kallar Mose och Josua
14Herren sa till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
15Då visade sig Herren (Jahveh) i tältet (tabernaklet) i en molnpelare och molnpelaren stod över tältets (tabernaklets) dörr. 16 Herren sa till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem. 17Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?' 18Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar. 19Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.
20För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund, 21då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat." 22Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
23Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6-9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
24När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet, 25befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och sa: 26"Ta denna bok med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och lägg den vid sidan av Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), förbundsark, så att den finns där som ett vittne mot dig. 27För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahveh). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död? 28Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem. 29För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."
Moses sång
30Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
1Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala!
Låt jorden höra min muns ord.
2Min lärdom (doktrin – hebr. leqach) ska droppa som regn,
mitt löftesord [vattna] som daggen (fint regn),
som det stilla regnet på grönska (spirande gräs – hebr. deshe)
och som regnskurarna över vegetationen (hebr. esev).
3Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahvehs) namn,
tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet).
4Klippan [en benämning på Gud] – hans gärningar är fulländade,
för alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud (El) utan missgärning;
rättvis och rättfärdig är han.
5Tillhör det korrupta honom [tillbedjan av guldkalven, se 4 Mos 9:12]?
Nej! Det felaktiga tillhör hans söner (barn),
en generation som är korrupt, förvriden och pervers.
6Behandlar ni (gör ni så mot) Herren (Jahveh)
ni dåraktiga folk utan vishet?
Är Han inte er Fader som har fött dig?
Har han inte gjort (initierat – hebr. ashah) er och fastställt (etablerat) dig?
7Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
dina äldste och de ska berätta för dig.
8När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv,
när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i 1 Mos 10:5] människors (Adams) barn,
då satte han upp gränser för folken [1 Mos 11:5-8]
i enlighet med antalet av Guds söner.
[Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei Jisrael – Israels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med Ps 82 och Dan 10:13-21 som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.]
9Herrens (Jahvehs) del är hans folk,
Jakob är hans arvslott.
10Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,
på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark [där vinden tjuter eller djur ropar i natten].
Han omslöt (gav beskydd åt) honom,
han tog hand om (förbarmade sig över) honom,
han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).
11Som en örn som rör om i sitt näste,
hovrar över sina ungar,
breder ut sina vingar,
tar dem och bär dem på sina vingar.
[Här målas bilden upp av Gud som en örnmamma som knuffar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga, se Joh 10:4. Om inte ungarna tar klivet över kanten självmant börjar örnen riva sönder sitt bo så att ungarna tvingas lämna boet. Örnbon är alltid byggda på höga klippavsatser så att ungarna faller rakt ner om de inte börjar använda vingarna och flyga. Men lyckas de inte direkt så är örnmamman där och dyker in under sina ungar så att hon fångar upp dem på sina vingar innan de når marken och skadar sig. Sedan flyger hon upp på hög höjd och släpper ner dem på nytt. Denna procedur upprepas till dess att ungarna har lärt sig att flyga.]
12Herren (Jahveh) själv (ensam, ordagrant: solitär) ledde honom
och där fanns ingen främmande gud (hebr. el) vid hans sida.
13Han lät honom resa på jordens höga platser
och han åt fältens frukter.
Han lät honom suga honung ur klippan
och olja ur den hårda stenen,
14smör (ost) från nötkreatur och mjölk från småboskapen,
med det feta från lammen och baggar från Bashans hjordar och getter,
med det bästa av vetet
och av druvans blod drack du skummande vin.
[Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. En av ordets betydelser är "bördig mark", vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön, som också är känt för sina stora välgödda tjurar.]
15Men Jesjurun [poetiskt namn för Israel, betyder "den rättfärdige"] blev fet och sparkade [upproriskt vilt omkring sig],
du växte dig fet och du blev tjock, du blev en frossare.
Han glömde (övergav) Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] som skapat honom
och hånade sin frälsnings klippa.
16De drev honom till avundsjuka med främmande gudar,
med avskyvärda styggelser provocerade de honom.
17De offrade åt demoner (onda andar – hebr. shed) [Ps 106:37] som inte är en gud (Eloha) –
nya [gudar] som dök upp från ingenstans, som dina fäder inte fruktade.
18Du har varit obekymrad för Klippan som födde dig
och du har glömt bort Gud (El) som bar fram dig.
19Herren (Jahveh) såg och försmådde (dig),
på grund av hans söner och hans döttrar som provocerade (honom).
20Han sa: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem.
Jag ska se vilket deras slut blir,
för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation,
söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).
21De har drivit mig till avundsjuka [5 Mos 4:24] med en icke-gud (hebr. lo el),
de har provocerat mig med sina fåfängligheter.
Jag ska driva dem till avundsjuka med ett icke-folk,
jag ska provocera dem med en vidrig nation.
22En eld har tänts i mina näsborrar
och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
och sätter bergens grundvalar i brand.
[Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
23Jag ska vräka upp [multiplicera; öka graden av] ondska över dem,
jag ska använda mina pilar mot dem.
24Tynande av hunger,
slukas de av plåga (epidemi, feber)
och blir bittert stungna [av giftiga djur – sjukdom]
– vilddjurens tänder [vilda djur] ska jag sända över dem,
med giftet (vreden) från dem [ormar, skorpioner, osv.] som krälar i stoftet.
25Utomhus ska svärdet dräpa
och inomhus terror,
de slaktar både unga män och jungfrur,
spädbarn med män med grått hår.
26Jag säger: "Jag ska göra slut på dem,
jag ska utplåna minnet av dem från människosläktet [hebr. enósh; beskriver det förgängliga människosläktet],
27var det inte så att jag fruktade fiendens trakasserier,
för att inte deras motståndare skulle anklaga dem felaktigt,
så att de skulle säga: 'Vår hand är upphöjd,
Herren (Jahveh) har inte gjort allt detta.' "
Ps 78:32-55
Guds nåd
32Trots detta fortsatte de att synda (kontinuerligt)
och litade inte (trodde inte) trots hans underbara gärningar.
33Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänglighet – hebr. hevel),
i meningslöshet och deras år i terror (plötslig skräck – hebr. behalah).
34När han slog dem skulle de ha frågat efter (sökt, tagit sin tillflykt till, närmat sig) honom
och vänt om och sökt Gud (El) ärligt.
35De [Israels folk under ökenvandringen] kom ihåg
att Gud (Elohim) var deras beskyddare (starka befästa klippa), och
att Gud den Högste (El Elion) var deras Återlösare (befriare).
36Men ändå bedrog de honom med sin mun (sina ord),
och ljög för honom med sin tunga.
37De höll inte fast (deras hjärtan var inte rätt och förankrade) vid honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38Trots detta är han barmhärtig (känner han medlidande),
han förlåter synd och vill inte förgöra.
Det är så ofta han håller tillbaka sin vrede,
och inte låter sin avsky [över synden och ondskan] bryta fram.
39Han kom ihåg att de bara är kött (människor),
en vindpust som blåser förbi och är borta.
Egypten och Jerusalem
Guds gärningar
40Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och gav honom sorg i vildmarken.
41De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att pröva Gud (El)
och begränsade (märkte med en signatur, ristade; sårade – hebr. tava) Israels helige. [5 Mos 1:19-23]
[Verbet tava används bara här i GT. Det kommer från sista bokstaven i alfabetet (hebr. tav). Piktogrammet för bokstaven är ett kors, och betydelsen kan vara att märka eller staka ut en väg eller gräns, därav betydelsen att sätta en begränsning. Ordet (om det appliceras på en person) kan också vara att bli sårad och orsaka smärta, utifrån betydelsen att rista, se även 1 Sam 21:13; Hes 9:4.]
42De kom inte ihåg hans hand,
inte dagen då han befriade (återlöste) dem från deras åklagare,
43hur han gjorde tecken i Egypten och
undren på Soans fält.
44Han vände deras floder till blod
så att de inte kunde dricka ur strömmarna. [Ps 105:29; 2 Mos 7:17-20; Upp 16:4]
45Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [2 Mos 8:20-32]
och grodor som fördärvade dem. [2 Mos 7:25-8:15]
46Han gav också deras inkomst till larver (skadedjur som åt upp det som skulle bli deras skörd)
och deras arbete till gräshoppor. [2 Mos 10:1-20]
47Han förstörde deras vindruvor med hagel
och deras sykomorträd med frost. [2 Mos 9:13-35]
48Han gav också deras boskap till haglet
och deras småboskap till eldens fördärv.
49Han sände sin rasande vrede över dem,
ilska och indignation och olycka,
en lång rad av ondskans budbärare (änglar).
50Han banade en väg för sin vrede.
Han sparade inte deras själ från döden
utan gav deras liv till pesten (farsoten).
51Han slog allt förstfött i Egypten [2 Mos 12],
förstlingsfrukten av deras styrka i Chams (Hams) tält.
[Ättlingar till Noas andra son, 1 Mos 10:6.]
52Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap),
han ledde dem som en boskapshjord i öknen.
53Han ledde dem tryggt och de fruktade inte
men havet överväldigade deras fiender.
54Han tog dem till sitt heliga område (gräns),
bergen som hans högra hand hade fått.
55Han fördrev hednafolken framför dem
och tilldelade dem (hednafolkens landområden) som arvedel
och lät Israels stammar bo i sina tält.
Ords 12:21-23
21Ingen ondska [som resultat från en ogudaktig livsstil] kan drabba den rättfärdige,
men de ogudaktiga får uppleva mycket olycka (elände, bedrövelse, bekymmer, oro, plåga, sjukdom) [eftersom de medvetet har valt bort Gud].
22Läppar som ljuger är motbjudande (avskyvärda, vidriga) för Herren (Jahveh),
men de [människor] som är rättvisa (trogna, som motstår frestelser) är hans glädje (behag).
23En förståndig (välbetänkt, försiktig, aktsam) människa stoltserar inte med sin kunskap,
medan dårars hjärtan ropar (skriker) ut sin dårskap (oförstånd, galenskap).
Luk 12:8-34
8Jag säger er:
Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna,
honom ska Människosonen också bekänna (erkänna, kännas vid) inför Guds änglar [på domens dag, se Apg 10:42-43; 17:31].
9Men den som förnekar mig inför människorna,
han ska bli förnekad inför Guds änglar.
10Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse,
men den som talar mot den helige Ande
ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande. [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna.]
11När man ställer er till svars inför synagogor och myndigheter och makthavare, oroa er inte för hur ni ska försvara er eller vad ni ska säga. 12Den helige Ande kommer i den stunden att lära er vad ni ska säga."
Liknelse om girighetens dårskap
13Någon i folkhopen sa till honom: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet (deras faders fastighet eller mark) med mig." [Den äldsta sonen fick en dubbel lott jämfört med de andra sönerna, se 5 Mos 21:17. Om det blev tvister kring fördelningen brukade normalt rabbinerna lösa dem.]
14Men Jesus sa till honom: "Människa, vem har satt mig till domare eller medlare mellan er två?" 15Sedan sa han till dem [de båda bröderna]: "Var ständigt på er vakt (skydda er) mot alla sorters girighet (habegär), för en människas liv handlar inte om materiellt överflöd (det är inte det som avgör er livskvalitet)." 16Därefter berättade han en liknelse för dem:
"En rik man hade åkrar som gav mycket goda skördar. 17Så han tänkte (resonerade fram och tillbaka med sig själv): 'Vad ska jag göra, för jag har inte plats för mina skördar?'
18Sedan sa han [och i grekiskan används ordet 'jag' åtta gånger och 'mina' fyra gånger]: Så här ska jag göra, jag river ner mina lador och bygger större, och där ska jag lagra all min säd och allt mitt goda. 19Sedan kan jag säga till mig själv (min själ): 'Du har nu mycket gott i förvar, det räcker många år framöver. Ta det nu lugnt, ät, drick och roa dig.'
20Men Gud sa till honom: 'Du handlar dåraktigt (resonerar inte logiskt)! I natt ska din själ utkrävas av dig. Allt som du har samlat, vem ska då få det?'
21Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför [rik i sin relation med] Gud."
Fokusera på rätt saker
22Sedan sa Jesus till sina lärjungar: "Därför säger jag er [eftersom det är dårskap att bara fokusera på att samla rikedomar i den här världen som liknelsen om den rike mannen visade, se vers 16-21]:
Bekymra (oroa) er inte för ert liv (gr. psuche) [jordelivet] vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska klä er med. [Fil 4:6]
23Livet (själen; hela den mänskliga varelsen) är mer än maten,
och kroppen mer än kläderna!
Se på korparna
24Se reflekterande på (undersök noga, lär av) korparna.
De varken sår eller skördar,Se på liljorna
de har varken förråd (en inre kammare med gömda skatter) eller lada,
och ändå föder Gud dem.
Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?
[Korpen var en oren fågel, se 5 Mos 14:14. I Guds svar till Job frågar han retoriskt vem det är som förser korpen med mat, se Job 39:3. Tankarna går också till Elia som fick mat på ett övernaturligt sätt av just korpar, se 1 Kung 17:6. I jämförelse med den rike mannen som byggde lador, se vers 18, har korparna inga lador – de litar på Gud. Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
25Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)?
[En aln (gr. pechus) används främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och var ungefär som en mans underarm, avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta på det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg på vår livsvandring – några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
Det finns även en koppling till nästa stycke som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits (vers 27) gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
26Om ni inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då för allt det andra?
27Se reflekterande på (undersök noga, lär av) liljorna (de vilda blommorna), hur de växer.
De arbetar inte (sliter inte hårt på gränsen till utmattning)Sök först Guds rike
eller spinner.
Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt (majestät) var klädd som en av dem [1 Kung 10:4-7].
28Om nu Gud klär gräset på marken,
som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen,
hur mycket mer skulle han då inte klä er?
Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
29Sök inte (var inte fixerade vid) vad ni ska äta och dricka, och oroa er inte.
[Detta är enda gången det grekiska ordet meteorizomai används för oro i NT. Det kan beskriva hur ett skepp kastas för havets vågor, och bilden blir då en oro där man kastas mellan hopp och fruktan. En annan betydelse är något högt i luften. Ordet "meteor" kommer från detta ord. Betydelsen blir då att inte sätta oproportionerliga skyhöga förväntningar på jordiska ting som sin trygghet, vilket bara leder till oro och besvikelse.]
30För allt detta [mat och dryck] söker (jagar, strävar) hedningarna efter, men er Fader vet att ni behöver det.
31Nej, sök (var fixerade vid) hans rike, så ska ni få det andra också.
3233Sälj vad ni äger och ge till de fattiga (donera till välgörenhet). Skaffa en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör.Var inte rädd, du lilla hjord!
För det är er Faders goda vilja (stora glädje) att ge er riket.
[Ordet för hjord användes oftast om en fårhjord. Jämfört med världens riken var de tolv en liten grupp, som en liten fårhjord. Men de har en god herde som beskyddar dem. De har också del i Guds rike vilket innebär kungens beskydd, privilegier, försörjning osv. Det finns ingen anledning till oro!]
34För där er skatt är,
där kommer också ert hjärta att vara."
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
