Boken är uppkallad efter Ester, en ung föräldralös judisk kvinna. En av de mest citerade verserna från boken är Est 4:14, där hennes mod gör att det judiska folket till slut räddas från den etniska rensning som den persiske premiärministern Haman initierat. Dramat äger rum i det persiska herraväldets huvudstad Susa och Ester har blivit utvald till drottning åt kung Ahasveros, som även är känd under sitt grekiska namn Xerxes den store. Han regerade 486-465 f. Kr. Händelserna i Esters bok utspelar sig under tio års tid, från hans 3:e till 12:e regeringsår, vilket är omkring år 483-473 f.Kr. Det är drygt 50 år efter att de första judarna återvänt från exilen i Babylon, alltså parallellt med händelser som beskrivs i Esras bok.

På hebreiska betyder namnet Ester "något som är gömt eller dolt". På persiska är betydelsen "stjärna". Bibeln redogör ofta för namnens betydelse då de många gånger är beskrivande för personerna som bär dem. Ester själv gömde sin judiska identitet under lång tid. Hennes riktiga judiska namn var Hadassa, vilket på hebreiska betyder "myrten", se Est 2:7. Myrten förknippas med bröllop. Brudkransar av myrten användes bland judar under den babyloniska fångenskapen och även senare i den grekiska antikens bröllopsceremonier.
    Det är inte bara Ester som är dold, även Gud är dold. Inte en enda gång nämns Guds namn i Esters bok. Dock finns det dolda budskap i form av krypterade ord. Fyra gånger finns Guds namn JHVH inkodat i texten som akrostikon (begynnelsebokstäverna i flera åtföljande ord formar nya ord), se Est 1:20; 5:4; 5:13; 7:7. Fyra gånger finns fyra andra namn på Gud (Messias, El Shaddaj, Jag Är, Jeshua) inkodade i texten, se Est 1:3; 4:2; 7:5; 9:17. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men de är ändå märkliga sammanträffanden som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok, se faktaruta längst bak i Esters bok.

Varje år den 14:e adar (februari/mars) firas den glada purimfesten till minne av bokens händelser, se Est 9:20-21. Ordet purim betyder lott och kommer av att Haman tänkte dra lott om vilken dag judarnas utrotning från Persien skulle ske. Under gudstjänsten i synagogan läser man högt ur Esters bok. Hela församlingen är delaktig och beredd att skaka i skallror och föra oväsen varje gång den onde Hamans namn nämns. Hamans namn nämns 54 ggr.

Skrivet: Omkring 464–434 f.Kr. Boken är troligen skriven efter Ahasveros (Xerxes) regeringstid och död, se Est 10:2 och innan staden Susa förstördes i en brand 435 f.Kr.

Berör tidsperioden: 483–473 f.Kr. Se Est 3:7-12

Författare: Anges inte, men enligt den judiske historikern Josefus var det Mordochaj. Andra judiska traditioner föreslår Nehemja, Esra eller någon annan skriftlärd.

Relaterade böcker:
Esra,
Nehemja

Det persiska riket omkring 500 f.Kr.

¹Detta är vad som hände i Ahasveros (Xerxes) dagar, den Ahasveros som regerade över 127 provinser från Indien [i öst] till Kush [dagens Sudan och Etiopien i väst].

[Den persiska kungen Ahasveros regerade omkring 486–465 f.Kr. På hebreiska transkriberas namnet Achashverosh som betyder: "jag ska vara tyst och fattig". Han är kanske mest känd under det grekiska namnet Xerxes den store. Han nämns även i fler bibliska böcker, se Esra 4:6; Neh 12:22; Dan 9:1.]

²På den tiden satt kung Ahasveros (Xerxes) på sin kungliga tron i slottet i Susa (Shoshan).

[Ahasveros far, Dareios den store, var den som 521 f.Kr. gjorde Susa till det persiska rikets huvudstad. Han forslade dit över en miljon kubikmeter fyllnadsmaterial och byggde en 15 meter hög platå, på omkring 100 hektar (1 km²), där han lät uppföra ett enormt palats och en stor festsal. Ahasveros son, Artashastas (som regerade 465-424 f.Kr.), utgick också från Susa. Det var här som hans livvakt (munskänk) Nehemja kom inför honom och bad om tillåtelse att få återvända och bygga upp Jerusalem. Kontrasten mellan det extravaganta palatset i Susa och ett ödelagt Jerusalem måste ha tyngt Nehemjas hjärta.]

Arkeologiska utgrävningar av palatset i Susa, som ligger vid den moderna iranska staden Shush.

³Under sitt 3:e regeringsår [omkring 483 f.Kr.] höll han en bankett (stor festmåltid) för alla sina furstar och tjänare. Militärledarna i Persien och Medien och alla nobla män och offentliga personer från provinserna var där.

[Något år tidigare (omkring 484 f.Kr.) hade Ahasveros slagit ner uppror både i Egypten och Babylon. Dessa segrar kan vara en av anledningarna till festligheterna och firandet som nu beskrivs. Ordet bankett (hebr. mishteh) kommer från verbet shatah (att dricka). Ordet används tjugo gånger i boken (Est 2:18; 5:4; 7:2; 9:18-19, 20-22) och beskriver storslagen fest med mycket vin, se även Est 5:6; Dan 5.]

Kungens storhet

Taket till festhallen bars upp av 36 (6 x 6) enorma marmorpelare. Överst på varje pelare vilade takbjälkarna på 4 meter höga utsmyckade ornament. På museet Louvren i Paris finns ett av dessa. Den totala takhöjden var ofattbara 21 meter och hela festsalen mätte 100 x 100 meter. Det intilliggande palatset var tre gånger så stort, se modellen till höger.

⁴Han förevisade rikedomen i sitt kungarike och glansen och skönheten i hans storhet under många dagar, 180 dagar [6 månader]. ⁵När dessa dagar var över höll kungen en bankett som varade i 7 dagar, i trädgården till sitt palats, för folket som fanns på slottet i Susa, från den högste till den lägste. ⁶Där fanns draperier (gardiner) i linne som var vita och blå [de persiska kungliga färgerna] fastsatta med [närmare 20 meter långa starka] rep av fint linne och purpur på silverringar och marmorpelare. [Utgrävningar har visat att pelarna var mörkblå.] Sofforna [som gästerna satt på, se Est 7:8] var av guld och silver [tyget var broderat med guld- och silvertrådar] [utplacerade] på mosaikgolv av alabaster, marmor, pärlemor och mörk sten. [Olika material i färgtonerna, grönt, blått, pärlemor och troligtvis svart.] ⁷Vin serverades i gyllene bägare, alla i olika utföranden, och det kungliga vinet flödade över i överensstämmelse med kungens rikedom. ⁸I enlighet med lagen fanns det inga restriktioner för drickandet eftersom kungen hade instruerat alla hovmästare i palatset att servera var och en efter dennes egna önskemål.

⁹Samtidigt höll drottning Vashti en bankett för kvinnorna i kung Ahasveros (Xerxes) kungliga palats. [Namnet Vashti är av persiskt ursprung och har troligtvis betydelsen "vacker" eller "bästa av kvinnor".]

Drottning Vashti avsätts

Vashti vägrar komma inför kungen. Målning av Edwin Long 1879.

¹⁰På den sjunde dagen, när kungens hjärta var glatt av vinet, befallde han
    Mehoman,
    Bizzeta,
    Charvona,
    Bigta
        och
    Avageta,
    Zetar
        och
    Karkkas,
de sju eunuckerna som tjänstgjorde inför kung Ahasveros (Xerxes), ¹¹att föra drottning Vashti inför honom, iklädd den kungliga kronan. Han ville visa folket och ledarna hennes skönhet, för hon var mycket vacker och tilldragande (attraktiv). ¹²Men drottning Vashti vägrade att komma på kungens befallning, som eunuckerna framförde. Då blev kungen rasande och brann av vrede [eftersom hon underminerat hans auktoritet].

¹³Kungen rådgjorde med de visa män som utforskade tiderna, för det var kungens vana att rådfråga experter i sådant som gällde lag och rätt. ¹⁴De som stod honom närmast [av dessa visa män] var
    Karshena,
    Shetar,
    Admata,
    Tarshish,
    Meres,
    Marsena [och]
    Memochan,
sju av Persiens och Mediens furstar som hade tillträde till kungens ansikte (närhet) och stod högst i rang i kungariket.

[Att sju eunucker och sju furstar nämns pekar symboliskt på att kungen vill påskina att hans rike är fullkomligt och perfekt. Talet sju står för bland annat fulländning. Eftersom det var ett mänskligt rike, som inte var underordnat Gud, var det bara mänskligt perfekt, men det fanns också en välsignelse från Gud här eftersom Esra och Nehemja fick kungens välsignelse att återuppbygga Jerusalems murar och dess tempel. En av eunuckerna, Bigta (vers 10), nämns igen i samband med en sammansvärjning för att döda kungen, se Est 2:21; 6:2.]

¹⁵"Vad ska vi göra med drottning Vashti enligt lagen, eftersom hon har underlåtit att lyda kungens befallning som kung Ahasveros (Xerxes) utfärdade och som eunuckerna framförde?"
     ¹⁶Då svarade Memochan [en av de sju närmaste männen, se vers 14] inför kungen och furstarna: "Drottning Vashti har gjort fel, inte bara mot kungen, utan också mot furstarna och folket som finns i alla kung Ahasveros (Xerxes) provinser, ¹⁷för drottningens beteende kommer att bli känt bland alla kvinnor och göra dem föraktliga i deras mäns ögon, genom att säga; kung Ahasveros (Xerxes) befallde drottning Vashti att komma inför honom, men hon kom inte. ¹⁸Denna dag kommer Persiens och Mediens nobla kvinnor att höra om detta angående drottningen, och de kommer att reagera likadant gentemot kungens alla furstar och det blir inget slut på allt förakt och all ilska.
     ¹⁹Om det behagar kungen, låt ett kungligt påbud gå ut från honom och låt det bli inskrivet i Persiens och Mediens lag, som inte kan upphävas, att Vashti aldrig mer får visa sig inför kung Ahasveros (Xerxes) igen, och kungen bör ge hennes kungliga status till någon annan som är mer värdig än hon.

²⁰Sedan ska kungens påbud bli hört (känt), som han utfärdar över hela kungariket – för det är stort (ordagrant "stor är hon", riket är i feminin form) – och alla kvinnor ska ge sina män tillbörlig vördnad, från den största till den minsta."

[Även om Guds namn inte nämns uttryckligen i Esters bok så är hans existens självklar. Ester och hennes vänner fastar och ber till Gud, osv. Även rent textmässigt finns han nämnd. Här i vers 20 är första av fyra gånger Guds namn JHVH finns krypterat i de fyra orden som översatts "hon, och alla kvinnor ska ge." Begynnelsebokstäverna formar baklänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahveh, se även Est 5:4; 5:13; 7:7.]

²¹Detta förslag tilltalade kungen och furstarna, så kungen gjorde i enlighet med Memochans ord. ²²Han sände ut brev till alla kungliga provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folkslag på dess eget språk, att varje man skulle vara herre i (ansvarig för) sitt eget hus (område) och tala sitt eget folks språk.

[Brevet fastslog två saker: Fullständigt manligt ledarskap i familjen och i de fall då två språk talades i hemmet, rätten att avgöra vilket språk som skulle talas. Den grekiska historikern Herodotos beskriver hur perserna snabbt kunde skicka brev genom att använda en ny häst och ryttare för varje dagsresa.]

Tillbaka upp

---

Rom 3:9-31

Alla är skyldiga (3:9-3:20)
⁹[Paulus sammanfattar nu att alla, både hedningar och judar, är skyldiga inför Gud.]

Hur är det då?
Har vi [judar] någon fördel?

Nej, inte på något sätt. Vi har ju redan anklagat alla, både judar och greker, för att stå under syndens välde (nedtryckta och under dess makt).

¹⁰Som det står skrivet [i Psaltaren och Jesaja]:

Ingen rättfärdig finns,
    inte en enda.
¹¹Ingen finns som förstår,
    ingen som söker Gud.
¹²Alla har avfallit,
    alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
    inte en enda.
[Ps 14:1-3]

¹³[Följande citat beskriver människans ondska genom kroppens delar. Munnen illustrerar talet, fötterna handlingar och ögonen det vi ser.]

[Munnen:]
Deras strupe är en öppen grav [det de talar stinker och luktar död],
    sina tungor använder de till svek. [Ps 5:10]
De har huggormsgift
    bakom sina läppar. [Ps 140:3]
¹⁴Deras mun är full av förbannelse
    och bitterhet. [Ps 10:7]

¹⁵[Fötterna:]
Deras fötter är snabba
    till att spilla blod.
¹⁶Förödelse och elände råder på deras vägar,
     ¹⁷och fridens väg känner de inte. [Jes 59:7]

¹⁸[Ögonen:]
De har ingen gudsfruktan
    för ögonen. [De väljer att inte vörda, tillbe, lyda och tjäna honom.] [Ps 36:2]

¹⁹Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. ²⁰För genom laggärningar [genom att hålla alla bud i Torah] kan inget kött bli rättfärdigt [kan ingen människa ha det rätt ställt med Gud]. [Det var heller aldrig syftet med Torah.] Vad som ges genom undervisningen (gr. nomos) [Moseböckerna] är insikt (fullständig förståelse) om synd.

RÄTTFÄRDIGHET GENOM TRO (3:21-5:21)
²¹[Efter att ha visat att hela mänskligheten är hopplöst förlorad utan Gud följer nästa stora stycke i Romarbrevet. Det handlar om Guds rättfärdighet som finns tillgänglig genom tron.]

Men nu har, oberoende av lagen, Guds rättfärdighet uppenbarats (blivit synlig), den som Undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos] och profeterna vittnar om, ²²nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan på Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning]. ²³Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (går miste om) härligheten från Gud (Guds härlighet) [1 Kung 8:46; Pred 7:20; Jes 64:6], ²⁴och [alla som tror, se vers 22] blir [nu] rättfärdiggjorda (förklaras rättfärdiga) av hans nåd (välvilja, godhet, favör), [helt] fritt (utan att ha förtjänat det), genom den återlösning (befrielse, förlossning, räddning, återupprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Han har friköpt dem genom att helt och fullt lösa dem från deras skuld.]

[Det grekiska ordet för att synda, hamartano, härstammar troligen från a-meros (ingen del) och innebär "att vara utan del i" eller "att missa målet". I antiken användes det för att beskriva när en bågskytt missade att träffa sitt mål. Konsekvensen blev då att man inte heller kunde ta del av segerpriset. Ord som därför mycket väl beskriver synd är missgärning och misstag.]

²⁵Honom [sin egen Son] har Gud [helt öppet] ställt fram som en nådastol (benådningsplats; till försoning) genom tron på (genom pålitligheten i) hans blod, för (gr. eis) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet på grund av (genom – gr. dia) [tack vare] tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna [och deras konsekvenser] ²⁶vid [tiden för] Guds fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet), för (gr. pros) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet i den tid (gr. kairo) som nu är [inne]: att han [själv alltid] är rättfärdig [och rättvis] och [alltid] gör den rättfärdig [friar den] som är av Jesu tro (trofasthet; och rättfärdiggör utifrån "Jesus-tron") [den tro som har sitt ursprung hos Jesus och som föder en förtröstan på honom].

[Jesus representerar här platsen för försoningsoffret, men utgör också själva försoningsoffret. Han visade även sin trofasthet genom att han utgöt sitt blod för mänsklighetens synder. I sin vishet och plan lät Gud också dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts före Jesu försoningsoffer, få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen, dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17-22.
    Paulus upprepar med eftertryck strofen "att visa på sin rättfärdighet" (från vers 25) i vers 26. Först skriver han om Guds bevis/tecken i obestämd form och använder prepositionen eis (som beskriver en rörelse som lett in i eller fram till en viss punkt), medan han nästa gång inleder med prepositionen pros (som beskriver något som sträcker sig mot ett mål för att få kontakt och som indikerar ömsesidighet och växelverkan).]

²⁷Men vad kan vi [judar] då berömma oss av (skryta och vara stolta över)?
    Ingenting, all stolthet är helt utesluten.

Genom vilken lag (regel, princip)?
    Genom gärningarnas?
    Nej, genom trons lag.

²⁸För vi hävdar (vi kan alltså sammanfatta och säga) att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan (oberoende av) laggärningar. ²⁹Är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas Gud?
    Jo, också hedningarnas, ³⁰lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.

³¹Upphäver vi då lagen genom tron?
    Absolut inte!
    Tvärtom, vi upprätthåller (bekräftar) lagen.

Tillbaka upp